Jag har en hemlighet, eller faktiskt så har jag flera hemligheter. Min största hemlighet är att jag mår dåligt. Jag mår inte bra nånstans. Jag känner mig ensam, frustrerad, arg, besviken och ledsen. Jag låter som ett emo som gillar att skära sig men så är det inte. Min mamma sa en sak om mig som fick mig att tänka efter, hon sa att jag var stark och kunde stå emot vad jag än ville, hon sa att jag är en glad men känslomässig tjej som lätt ger efter och säger förlåt eller förlåter. Det är sant, jag visar inte mitt inre men när jag väl gör det så gör jag det ordentligt, det händer bara några enstaka gånger. Det bästa jag visste, en gång för längesen, var att gråta. Jag grät när jag var glad, jag grät när jag var ledsen, jag kunde ligga och tänka på hemska saker bara för att få gråta. Nu stöter jag undan allt som får mig att vilja böla. Men är det bara därför? För när jag känner för att gråta så kommer det inget, det är som att någon har tappat mig på tårar och nu finns det ingenting kvar. Sanningen är att ifall jag gråter så känner jag mig svag. Så vill jag inte vara, jag vill vara stark, den som klarar mig igenom allt hur svårt det än är. Men det är fel, för det är inte svagt att gråta. Det är bara jag som inbillar mig. Så nu gråter jag, ingen ser mig ändå. Dom enda som vet om det är jag, det är min hemlighet. Nu är det er också.