Miljontals tankar snurrar runt, runt, runt i mitt huvud och jag får ingen ordning på dom. Jag har legat och frusit i fosterställning, har velat gråta men tårarna har varit is, ögonlocken blir tunga och jag somnar, drömmer konstiga drömmar som ger mig obehag, kommer inte ihåg något.

Nu går det, nu gråter jag ut det som en gång varit kallt. Vad är det som händer? Varför kan jag inte må bra här. Utomlands vill jag vara, i någon lyxig villa. Leva livet. Varför kan jag inte göra det här?

Jag saknar min bästa kompis. Jag saknar en pojkvän som känns som en pojkvän.

Lever jag på riktigt? Jag känner mig testad för hur mycket jag klarar av i livet. Allt snack om att vara sig själv får mig att vilja vara någon annan. Jag känner inte igen mig själv längre. Det gör nog ingen annan heller.

Jag fruktar för att vara ensam, ändå vill jag ha mig för mig själv. Jag vill känna att jag finns där för mig innan någon annan gör det.

Aldrig ska någon tycka synd om mig men snälla kan ni bara se mig. Se mig som jag är, för jag kan inte göra det själv. Inte längre